Konsekvenslöst

Jag är städpedant (om det nu är ett svenskt ord). Så, nu har jag sagt det; jag är en riktig städpedant. Med detta säger jag inte att jag älskar att städa. Absolut inte! Det jag menar är att jag inte står ut med att det är stökigt.

Självklart är jag som vilken annan kvinna som helst (min mamma är exkluderad) då även jag ibland drabbas av en så kallad klädkris och förvandlas till virvelvind bland mina kläder, i hopp om att hitta något som jag egentligen inte har som ska gör mig till det bombnedslag som jag just då önskar bli. Skillnaden mellan mig och andra städpedanter i situationer som dessa är att jag inte alltid städar upp röran på sekunden, istället flyr jag ifrån brottsplatsen... Ibland för ett par timmar, ibland för någon vecka eller två.
.    Ny scen. Kommer jag istället hem till någon som lever i ett stort stök bir jag stressad och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Stökfobiker kanske passar bättre än städpedant. Jag vet inte om det är för att jag inbillar mig att jag kommer att komma därifrån med ett antal nya husdjur i form av kvalster eller om jag har blivit som min mor. Jag vet inte heller vilket alternativ jag hoppas på ska vara svaret... Hur som helst; så är det och nu vet du.