Konsekvenslöst

Jag längtar efter att få gå på teater igen. Att förväntansfull se hur ridån sakta avslöjar scenen och sen låta skådespelarna fylla mig med en annan verklighet. Att gå på teater är som att läsa, man släpper sitt eget liv för en stund och låter någon annan berätta för en om sitt. Det kan vara ganska befriande ibland, att få det bekräftat att andra människor också känner för mycket.

Jag kommer aldrig glömma när jag och pappa skulle gå och se Drömmen om Herrön på Dramaten för något år sedan. Det var en överraskning och när vi närmade oss Dramaten så frågade jag om han kunde gissa vilken pjäs vi skulle se och han svarade att han hoppades på att det var Killinggängets pjäs (Drömmen om Herrön). Varpå jag svarade att jag verkligen försökte få tag på biljetter, men att dem var helt utsålda för hela hösten. Man kunde se hur han försökte dölja sin besvikelse. Så gav jag honom kuvertet med biljetterna i för att han skulle få veta vad vi skulle se. Den reaktionen, när han fick fram biljetterna, var obetalbar.

Det var kul.