Konsekvenslöst

Det var länge sedan som jag kände mig så fruktansvärt ensam som jag gjorde inatt när jag låg på akuten.

 

Eftersom att ingen vet vad som är fel på mig och att natten bestod av prover, prover och fler prover så lyckades jag måla upp de värsta av senarier under all väntan. När jag tillslut kom till cancer och HIV så började jag gråta. Så där låg jag på min 70 cm breda brits och grät för mig själv samtidigt som resten av världen redan verkade ha glömt mig (jag hade ingen mottagning inne i mitt lilla rum).

 

Idag köpte jag ett litet krya-på-dig-kit till mig själv, eftersom att ingen annan verkar tycka att det är viktigt att jag ska krya på mig (förutom alla som skickat krya-på-dig-sms). Dock tyckte jag att det var lite over kill att köpa ett kort till mig själv, så jag tog ett som jag redan hade hemma, skrev på en post-it och satte den över texten på baksidan.

 

"Jag längtar tills...

...du blir frisk igen! Krya på dig Linn. Kram Linn."