Konsekvenslöst

Jag trodde att det skulle vara lätt; att lämna giftet till det förfluta och leva som tasteline lärde. Så var det inte! Vart jag än vänder mig så finns det där förbaskade sockret där. Oavsett om jag tittar upp eller ner så står det alltid en kanelbulle eller dylik och kräver att jag ska äta upp den. Det handlar inte om att jag inte är stark nog att avstå, för självdiciplin det har jag. Dock har jag hamnat i situationer då det är rent ut sagt omöjligt att säga "Nej! Gå din väg, vi är inte ämnade för varandra.". Så nu byter jag taktik, för klara det ska jag. Jag relokerar nu min detox till de italienska alperna. Fyra dagar ger jag det och om inte det fungerar vet jag inte vilka hårdhandskar jag ska ta till med.

Hej så länge.

Jag detoxar. Det är mycket man inte får göra när man detoxar, jag är osäker på om man ens får blogga. Så jag gör det nu i smyg.

För tillfället jobbar jag skinkorna av mig samtidigt som jag försöker ta det där jäkla rosa kortet som ska vara så himla bra att ha. Kriga om datum för kommade resor gör jag också, och bloggar i gåtor. Mycket mer hinner jag inte med, förutom att äta och drömma om Sayid då.

Tack och hej, Magnus Carlsson är gay.

Till: Mig (10:50)
Gick det bra att köra? Halt?

Från: Mig (11:07)
Sådär... Blev arg på bilen och då fick jag kärringstopp. Sen gick det bättre. Och nu är jag här och vill bajsa i ett hörn så att det luktar. God morgon.

Från: Mig (11:28)
Och jag är täppt i näsan.

Till: Mig (11:30)
Bajsnödig och täppt i näsan, du har det inte lätt...

Från: Mig (11:31)
Livet är inte lätt.

Till: Mig (11:33)
Det handlar om inställning, ingenting är lätt om man ser det så...

Från: Mig (11:36)
Så blev man negativ också. Det går bara utför...

Jag är ledig! För första gången på fjorton dagar så är jag ledig. Det var bara det jag jag ville säga, att jag är ledig. Så nu ska jag återgå till att ligga i sängen och göra absolut ingenting innan jag måste byta om till någonting anständigt och åka till en vän för att dinnera. Hej.

Jag ljög i mitt förra inlägg. Du behöver dock inte bojkotta hela inlägget, delar var faktiskt sanning. Saken är bara den att jag har inga som helst avsikter att skriva en bok, mitt tålamod skulle aldrig bära mig så långt. Det skulle i sådana fall vara en samlingsbok, innehållande totalt osammanhängande texter med enbart en gemen; jag. Fast det skulle ta så abnormt lång tid att inte ens jag själv skulle orka vänta på den.

Det är synd att jag är så otroligt otålig att jag inte klarar av att vänta på min egen bok. Det blir en ganska tjock stock i mitt kugghjul också, eftersom en av mina drömmar faktiskt är att vinna nobelpriset. Fast å andra sidan kan den drömmen lika väl bottna i min dröm om evig bekräftelse. För vad bekräftar dina bokstäver bättre än Nobels litteraturpris?

En dag ska jag skriva en bok, vad den ska handla om har jag ingen aning om, men en bok det ska jag skriva. En dröm så inoriginell att jag nästan går i taket. För det vill väl alla som tycker om bokstäver, skriva en bok en vacker dag alltså. Så bara för att vara barnslig och gå min egen lilla väg, med betoning på lilla, så tänker jag skriva min bok en vedervärdig dag. Bara för att.

I alla fall, tillbaka till boken. Den ska göra mig till en nobelprisvinnare. Det behöver inte promt vara i litteratur, jag är inte den som är knepig, jag tar glatt emot allt från fredspris till kemi. Som sagt, jag har inte riktigt bestämt mig för vad boken ska handla om än.

Det var bara det jag ville säga.

Jag jobbade på ett event hela kvällen igår.

Från: Chefen (21:52)
Blev det nån Persbrandt?

Till: Chefen (21:53)
Jag vill inte prata om det...

Från: Chefen (21:54)
Jag förstår att det är känsligt...

Till: Chefen (21:56)
Jag får se om jag orkar komma imorgon. Det här tog hårt...

Från: Chefen (21:58)
Kämpa nu, kämpa!

Jag hoppade fallskärm i somras. Det var en födelsedagspresent och någon gång i juli tog jag och mamma oss till Gävle för att träffa Gud tillsammans med alla andra adrenalinjunkies*. Med på resan hade vi mammas bedårande make som fick agera fotograf, glassponsor och liknande.

Efter cirka hundra års väntan var det äntligen vår tur. Jag och min instruktör befann oss på gräsmattan och instruktören höll på att spänna fast mig i allt som man nu skulle spännas fast vid när mammas karl kom för att föreviga allting med kameran.

Mammas charmtroll till man: Nej men, vad kul! Det är inte varje dag du har en man på knä framför dig.


*Det skulle kännas orättvist mot andra så kallade adrenalinjunkies att benämna min mamma som sådan. Ville bara få det sagt för att slippa missförstånd.

På lördag ska jag gå på ett 115 årsjubileum för idrottsföreningen som jag spenderat majoriteten av mitt liv i. Det är vi tränare och styrelsen som är inbjudna tillsammans med tränare och styrelsemedlemmar från de andra sektionerna. I tisdags på träningen så utspelades denna konversation mellan mig och mina barn.

Barn 1: Varför får inte vi komma på den där himla middagen?
Jag: Därför att den är till för oss tränare som har varit med i klubben länge.
Barn 1: Vadå, hur länge har du varit med egentligen?
Jag: I sexton, snart sjutton år.
Barn 2: Då började du sju år innan jag föddes.

Det var svårt att undvika att känna sig en aning gammal.

Jag är städpedant (om det nu är ett svenskt ord). Så, nu har jag sagt det; jag är en riktig städpedant. Med detta säger jag inte att jag älskar att städa. Absolut inte! Det jag menar är att jag inte står ut med att det är stökigt.

Självklart är jag som vilken annan kvinna som helst (min mamma är exkluderad) då även jag ibland drabbas av en så kallad klädkris och förvandlas till virvelvind bland mina kläder, i hopp om att hitta något som jag egentligen inte har som ska gör mig till det bombnedslag som jag just då önskar bli. Skillnaden mellan mig och andra städpedanter i situationer som dessa är att jag inte alltid städar upp röran på sekunden, istället flyr jag ifrån brottsplatsen... Ibland för ett par timmar, ibland för någon vecka eller två.
.    Ny scen. Kommer jag istället hem till någon som lever i ett stort stök bir jag stressad och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Stökfobiker kanske passar bättre än städpedant. Jag vet inte om det är för att jag inbillar mig att jag kommer att komma därifrån med ett antal nya husdjur i form av kvalster eller om jag har blivit som min mor. Jag vet inte heller vilket alternativ jag hoppas på ska vara svaret... Hur som helst; så är det och nu vet du.

Jag gömde nötterna i skrivbordslådan och där kommer de få ligga, oberoende av hur mycket de skriker efter att bli utsläppta. Inte ens mutor kommer att få mig att släppa ut dem, de ska ligga där!

Just nu sitter jag med en låt på repeat - jag jobbar så. Under tiden surfar jag runt på meningslösa hemsidor, bara för att skjua upp stunden då jag måste knappa in www.hitta.se i webbläsaren och försöka förstå mig på en karta som ska leda mig hem till en vän som ska bjuda mig på middag ikväll. (Har jag sagt att jag fick IG i orientering i högstadiet?) Jag har i alla fall med mig efterrätt, men det vet han ingenting om, så skulle det gå helt åt helskotta så kan jag alltid sätta mig på en tunnelbaneperrong någonstans och äta upp den medans jag väntar på att bli upphämtad utan att han lider av det, eftersom han inte vet att jag har med mig efterrätt. Jo men visst, jag har en plan.

Nu ska jag ta ut tummen...

Jag har köpt hem nötter. De säger att det är bra att äta nötter. Istället för att äta godis då och det passar ju mig som hypokondriker eftersom jag inbillar mig att allt godis ska ge mig diabetes (dock inte taget helt från det blå eftersom det finns i släkten och detta var helt onödig information för någon som skulle råka läsa detta). Saken är i alla fall den att jag inte tycker om nötter, men tänkte ge dem en ny chans. Varför vet jag inte, det är nog bara en av mina fixidéer.

Så, nu har jag informerat internet om att jag tänker försöka mig på att äta nötter istället för godis... Bra, då kan jag sova gott i natt.