Konsekvenslöst

Jobb idag. Nu halvligger jag i sängen med värkande ben och känner mig som världens mest ensamma människa. Majoriteten av mina kära i-landsvänner är ute och upptäcker världen, vilket lämnar mig ensam i Svedala och en kväll som denna kan jag inte rå för att jag tycker så där lagom synd om mig själv.

Så just nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Mina ben spritter och säger åt mig att byta om, trotsa kylan och göra natten osäker (tillsammans med människor som gör mig osäker). Samtidigt som min hjärna konstant påminner mig om att jag fortfarande är förkyld och att om jag vill börja träna igen nästa vecka så borde jag inte gå någon annanstans än upp till köket och koka te för att gå direkt tillbaka till sängen och lägga mig. Så...

Hade jag haft läsare skulle jag kanske ha kunnat fråga dem om råd, eller kanske till och med skapat en konverasation med dem, liksom fördrivit tiden på det sättet istället. Fast hade jag haft läsare som delgav sina åsikter kanske jag inte hade känt mig som världens ensammaste människa och då hade jag ju inte kunnat skriva det här inlägget. Determinism säger du?!

Satt precis och tittade på bilder från förr. Log, höjde på ögonbrynen, skrattade och mindes. Det var bra tider, det var roliga tider, inte för att jag vill klaga på nutiden, men ibland kan jag inte hjälpa det; jag saknar då. Jag saknar de ändlösa nätterna, dagarna i parken, planerna, alla projekt, skolan. Jag saknar verkligen skolan.

Jag ska inte säga att jag vill gå tillbaka, jag är mer än nöjd att jag ens fick vara där, att jag fick dansa runt så där in på morgonkvisten, att jag fick uppleva de där otippade dagarna, att jag fick drömma och att jag fick vara. Jag vill inte gå tillbaka, men ibland vill jag få lägga mig ner en stund, blunda och minnas dagarna då allt var annorlunda, då problemen var andra och drömmarna så nära...

Nu ska jag klä på mig och kicka igång min vardag, den som är nu.

Tänk dig att vara nöjd, hela vägen, rakt igenom nöjd. Vad långtråkigt det skulle bli...

Jag har spenderat två veckor i solen. Med färsk frukt, svarta flaggor på stranden, nygräddade pannkakor till frukost, minimala vietnameser, ryssar och icke-engelsktalande-servitriser.

Vi har åkt pulka på sanddynorna, ridit minihästar, smugit runt i gångar från kriget, tittat på en gigiantisk buddah, solat, ätit, badat och haft det oförskämt bra.

Nu är jag hemma i kylan igen. Stelfrusen, jet-laggad, brun, arbetandes och ganska så levande.

Jag vill börja om från början. Börja om på nytt. Jag vill lära mig att skriva som jag gjorde förr, sådana texter som jag idag imponeras av att jag faktiskt skrev dem. Jag vill imponeras av mig själv igen.

Skillnaden från då är att nu är jag lycklig, lyckligare än jag någonsin kan minnas ha varit. Jag var inte lycklig då, stundvis; självklart, men jag hade inte den där känslan av lugn i kroppen som jag har nu. Jag var mer vilsen, mer osäker och med ett större behov av att få ut lite känslor då och då för att slippa svämma över. Det enda som behövdes då var en depplåt och orden liksom bara rann ur mig.

Det är sorgligt, att jag skriver som bäst när jag mår som sämst, men det kanske är något man kan jobba på?

Vi låter allt det ogjorda vara ogjort. Vi låter klavertrampen vara historia. Vi ångrar ingenting, utan vi ser istället till att det aldrig händer igen. Vi blickar framåt. Vi fortsätter stega oss igenom livet. Med stora steg, med små steg. Vi kryper, vi springer. Vi vilar. Vi vilar. Andas. In. Ut.

Vi lever.

Jag vill inte att det ska vara över, jag vill inte att det ska finnas; slutet. Jag vill fortsätta, men jag vet inte om jag kan. Hur ska jag kunna resa mig upp, sätta mig på hästen och försöka igen? Jag gav faktiskt upp, slängde in handduken och gav upp. En svag handling, kanske en impulshandling, men det blev en definitiv handling, i alla fall just då. Men nu gör jag det, jag sväljer min stolthet och kör en gång till.