Konsekvenslöst

Idag har jag och mamma rattat bil på förmiddagen och skådat Södertälje.

På eftermiddagen var det kräftkalas som gällde. Jag åt två kardemummabullar och drack två glas sangria! Det blev massa prat och skratt, och annat löjligt som du förmodligen inte bryr dig om.

Om du vill veta mer om mitt ofantligt intressanta liv så kan du ringa 08-320 100.

Eftersom jag inte har någon bild från när vi drack Sangria idag så lägger jag upp en bild från när vi drack Sangria i onsdags istället. Sangria som Sangria, inte sant?!

 

En gigantisk pillerburk, snabbnudlar och boken Mannen som gick ut genom fönstret och försvann. Så beskriver min chef mig i min avskedspresent.

Tre år senare och jag gör mig redo för en ny epok i livet, men först ska jag ut och låta sommaren göra sitt i mitt liv.

I eftermiddag ska jag och min Kräftvän fira vår födelsedag tillsammans med Sangria och kardemummabullar.

Det börjar bra, den här arbetslösheten.

Jag kan inte sova. Så jag ligger i sängen och tittar på människor på facebook samtidigt som jag lyssnar på We No Speak Americano på repeat.

Imorgon är sista dagen på jobbet. Det känns knäppt att efter tre år säga adjö, men samtidigt skönt. Det är dags att gå vidare nu, jag är klar där.

På tisdag flyr jag kontinenten och då kan du följa mig på min reseblogg istället, fast tills dess är jag kvar och skriver tråkiga inlägg på denna blogg. Har du tröttnat än?

Min lillebror har åkt flak tre gånger den här veckan. Det är lika många gånger som jag har åkt flak i hela mitt liv. Och då räknar jag med den gången när jag var elva och fick åka med på min übersnälla kusins flak.

Borders flaklakan

Jag lever i en storm av känslor just nu. Jag vill skratta och gråta på samma gång. Allt håller på att försändras och jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ska rikta min uppmärksamhet, så jag väljer inte utan försöker istället fördela uppmärksmheten vilket breder en ganska stabil väg in i utmattning.

Men inte ska väl jag trösta, jag är ung och odödlig! På tisdag lämnar jag landet och har jag inte hunnit med allt som jag ska hinna med innan dess, ja då har jag väl helt enkelt inte hunnit med det jag ska hinna med. Men vad gör det om hundra år?

Häpp, som min chef skulle ha sagt. Nu ska jag sluta svamla och sova...

Han: Hej... Tugg, tugg. Jag har försökt ringa dig. Tugg, tugg. Jag tänkte bara... Tugg, tugg. Jag tänkte bara kolla om du kommer till hennes mottagning ikväll?. Tugg, tugg, tugg, tugg. Jag äter baconchips just nu. Tugg, tugg, tugg, tugg, tugg. Jag funderar på att gå på toa snart. Tugg, tugg. Jag är kissnödig. Tugg, tugg. Ring mig! Tugg. Hej!

Rektor: Nu har vi kulturklassen på tur...
Släkting: Åh, nu kommer sossarna!

Idag har jag och min kollega spexat loss på jobbet. Efter det satte vi oss i Humlan med två till och drack skumpa och åt tårta. Det ska vara gött å leva, annars kan det kvitta.

På tisdag tar min lillebror studenten, vilket känns knasigt eftersom jag själv sprang ut igår. Eller det känns i alla fall som det.

Om en vecka lämnar jag norden för att återvända först i slutet av juli.

Det är mycket som händer nu. Det är många känlsor som flödar nu, bra och dåliga. Jag gråter och jag skrattar, men min nöjd-med-livet-känsla sitter mer eller mindre i oavsett.

Det är svårt att sätta sig ner och skriva en bra text när solen skiner ute och vännerna börjar anlända hem till Svea. Så igår kväll, efter att ha jobbat på kontoret i tre timmar, fått naprapatbehandling, lunchat med pappa och tupplurat i soffan, så struntade jag i att göra det jag borde och gick istället ut och drack rosé och åt toastskagen.

Att ha ångest känns så uttjatat, så jag lämnar det till det förflutna och väljer att istället fira mig själv med pucko, bravo, solbullar och schlager från 2000, bara för att jag är bäst!

Jag öppnar min kalender och drabbas av panikångest. Hur sjutton ska man hinna leva ett liv när tiden aldrig räcker till? Det har gått för långt när ens bästa vän klagar på ens konstant fullbokade kalender.

Om två veckor lämnar jag civilisationen under en och en halv månad och det finns inget stopp på saker jag måste hinna med innan.

Välkommen tillbaka Ångest, du har inte varit saknad!

Nyss: Gymmet.
Snart: Lunch i bromma.
Sen: Jobb.
Senare: Kräftåterförening.

Det finns en äldre dam på gymmet som jag brukar vila mina ögon på. Hon bär alltid ett par svarta ballerina, vita tubsockor, vinröda tights och en vit/vinröd piké. Och hon går alltid baklänges i trappan.

Varje morgon hittar vi en ny anledning att kliva ur sängen, kanske är den långsiktig, kanske är det något som ska hända samma dag. Varje dag kämpar 1000-tals människor med att övertala sig själv om att det faktiskt är värt det. Varför ska jag ens göra mig besväret att slänga benen över sängkanten?

Det är de enkla valen i livet, som Gardell har sagt. Valet mellan att äta din frukost eller helt enkelt kasta dig ut genom fönstret.

Jag åt precis upp min frukost.