Konsekvenslöst

Jag har ingen inspiration. Absolut ingen inspiration alls. Jag försöker skriva djupa texter med genomtänkta ordval, men de hela slutar med en text om att livet tar slut och allt som kommer med det, och det känns så där lagom muntert. Sen övergick jag till en text om en man jag såg på tunnelbanan idag, men texten saknade slutpoäng så jag gav upp den också.

Nu sitter jag här, inspirationslös och eländig. Det kanske är lika bra att slänga in handduken för idag och erkänna mig besegrad. I vissa lägen kanske det är det enda rätt, vilken kämpe man än är, ibland är den vita flaggan den enda som finns inom räckhåll.

För några veckor sedan var vi hemma hos farmor för att fira hennes födelsedag. Det största samtalsämnet för dagen var programmet Solsidan. Både min pappa och min farbror var mer än entusiastiska i denna konversation. Min farmor dock satt som ett mindre frågetecken varje gång samtalsämnet kom upp. Tillslut frågade hon oss vart detta program kunde skådas och jag svarade kvickt att alla avsnitt fanns på nätet, så hon kunde se ikapp tills nästa gång vi sågs och då delta i samtalet. Detta fann jag otroligt fyndigt och roligt eftersom min farmor är en erkänd motståndare till ny teknik så som mobiler och datorer med motiveringen att hon inte förstår sig på dem. Ser du det roliga i min kommentar? Det gjorde inte min släkt då deras svar var: Nej, man kan bara se det senaste avsnittet där. Är du med mig? Vilket slöseri med humor!

Jag tittade upp från disken och lät blicken glida genom rummet. Jag tittade på människorna som satt där i sina egna världar med kaffekoppen i handen och tankarna i huvudet, allt såg så harmoniskt ut. Så plötsligt hör jag en bekant röst och min blick söker snabbt reda på vem rösten tillhör. Mitt hjärta slog ett extra slag. Där satt han, han som får mig att fortsätta med det jag gör, även när motivationen är mindre än noll. Mannen vars verk är inspirationen till mitt liv. Han satt där, på mitt jobb och gjorde sitt jobb, utan den minsta aning om att hans största beundrare bara stod några meter bort.

Självklart, mesig som jag är, så vågade jag inte gå fram till honom och visa mina känslor. Nej, jag stod tyst kvar när han drog på sig jackan och lämnade lokalen. Ledandes sin cykel såg jag honom försvinna runt hörnet, min bubbla sprack och verkligheten gjorde sig påmind.

Jag såg honom även på tunnelbanan några timmar senare. Det måste väl ändå betyda något? Att vi hör ihop på något sätt. Jonas Gardell och Jag.

Hmm... Jag fick precis ett sms med frågan om jag ville komma på Körslaget på lördag. Det är andra gången jag får denna fråga och det är andra gången som jag måste säga nej. Det går inte bra idag! Jag är en riktigt torsk för program som Körslaget* vilket gör mitt svar om än svårare. Tur att jag i alla fall kan glädja mig åt att anledningen till denna veckas nej, som är att jag ska spendera helgen i Ungern.


*Lets dance, idol och talang ingår inte i denna kategori. Jag kände att jag var tvungen att förtyliga detta så att jag inte skulle åka på någon onödig stämpel. (Annan än nörd då.)

Gick precis in på min bank för att kasta runt lönen mellan konton och såg att jag inte fått några pengar. Så nu kan jag presentera mig själv som volontärarbetare och få kallas för god världsmedborgare. Det känns bra!

Jag försöker skriva en text som är värdig att publiceras men misslyckas. Jag börjar skriva om vad jag ska göra idag, men raderar det snabbt. Sen försöker jag skriva om SL och hur de tänkt i deras kompensation till oss som ligger på 160 svenska riksdaler, men inte ens SL - som i vanliga fall brukar betyda öppet mål - ger mig inspiration nog att färdigställa en text som jag vill att du ska läsa.

Så nu ger jag upp. Med ett hår stinkande av hårprodukter och kemikalier ger jag nu upp tills jag lyckats jaga ikapp hästen.

Jag tycker att jag är duktig på att skriva. Trots att jag är född svensk och uppvuxen på äkta svennebananvis så tänker jag erkänna att jag faktiskt tycker att jag är duktig på att formulera mig med bokstäver. Jag älskar att skriva, att leka med orden och att formulera de enklaste meningarna med de mest obegripliga orden. Jag älskar det!

Något som jag inte älskar är andra som är duktiga på att skriva, det grämer mig att jag inte är ensam om denna, om jag får säga det själv, begåvning. Kalla mig självisk. Kalla mig osympatisk. Kalla mig vad-sjutton-du-vill. Men att dela med mig är inte min grej. Så varje gång någon frågar mig vad jag tycker om en bokstavskonstnär är de sällan mer än medelmåttiga. För; skulle jag erkänna att jag tycker att deras meningar faktiskt är bra(!) så skulle jag ju också erkänna att jag inte är ensam om att vara bra. Hänger du med?

Självklart är geniet Gardell ett undantag. Den person som är dum nog att förneka hans briljans är en person som inte är värd att ödsla energi på i en bokstavsdiskussion.

Jag sitter i mjukiskläder och tittar på Körslaget. Om en halvtimme ska jag vara med mina vänner - du får kalla mig för tidsoptimist. I vilket fall, jag hejar på team Strömstedt! En vän till mig är med och han är ofattbart duktig på att sjunga. Därför förtjänar han inget mindre än att vinna det här. Nu ska jag återgå till att rösta sönder min telefonräkning, sen ska jag ut och möta mina vänner tillsammans med dimman. Hejpåre!

I hemlighet så hejar jag lite på team Rongedal också. Det är svårt att låta bli när de är så fantastiskt karismatiska och deras ben är så smala som de är. Det går inte att inte älska dem, även om det bara är i hemlighet.

Jag ligger och lyssnar på min mage som försöker sjunga med till Frays låt All At Once, det låter så där lagom vackert. Jag kan inte sova! Det är synd eftersom jag ska upp och knega om några timmar. Så för att fördriva tiden ligger jag i sängen och funderar över världens stora frågor, som till exempel vad vi ska göra åt klimatfrågan, hur vi ska stoppa kvinnovåldet och om jag ska göra någon drastisk förändring med mitt hår hos frisören på tisdag. Nattetid är bra tanketid. Jag presterade oftast som bäst under de mörka timmarna på dygnet när jag gick i skolan, om det var vetskapen att jag bara hade mig själv att tänka på när alla andra sov eller om det var för att jag visste att ju snabbare jag blev klar desto snabbare skulle jag få sova som gjorde det vet jag inte, men bra pluggtid var det i alla fall. Småtimmarna.

Nu ska jag lämna natten åt de som ännu lever för den och låta John Blund göra ännu ett försök att följa mig till drömmarnas land.

Småfet medelåldersman i kostym 1: Jaha, vad ska vi hitta på nu då?
Småfet medelåldersman i kostym 2: Vi skulle ju kunna bygga en citybana... Det kan väl bli kul?
Småfet medelåldersman i kostym 1: Ja! Så kan vi riva upp marken i hela innercity.
Småfet medelåldersman i kostym 2: Jag tycker att vi river upp marken på alla ställen samtidigt så att det blir omöjligt för människor att ta sig fram med buss eftersom alla hållplatser kommer att vara indragna.
Småfet medelåldersman i kostym 1: Så gör vi!
Småfet medelåldersman i kostym 2: Är det dags för lunch nu, eller?

Och så står man där med Fun Lightflaskan i handen och tror att man är redo att erövra världen, när man egentligen precis är på väg att bli besegrad av den.

Upp på hästen och så kör vi igen, för den ska bli min. Världen.

Något värt att fundera över är att de där dagarna som passerar inte är vilka dagar som helst, det är ditt liv. Så varför inte bara strunta i resten och fokusera på dig själv?! För vem är det egentligen som ska vara nöjd när du ligger på dödsbädden, är det du eller de andra?

Det är tråkigt att fel låt alltid vinner melodifestivalen. Det är oroväckande hur dåliga svenskarna är på att rösta, speciellt med tanke på att det är valår. Rätt som det är så står vi här med FI på toppen och blir helt plösligt kända som landet som tycker att alla(!) män platsar i svinstior.

Jo, röstningen i melodifestivalen kan liknas med riksdagsvalet.

Jag planerar, det är sånt jag gör. Det är så jag jobbar. Veckor, dagar och timmar, allt är schemalagt, allt innehåller en sedan tidigare inplanerad syssla. Det kan vara jobb, det kan vara tid med vänner, det kan till och med vara kvalitetstid med mig själv. Det är mitt sätt att känna att jag har, om så en liten gnutta, kontroll över mitt eget liv. Planeringen. Att jag får känna mig effektiv, något som av någon outgrundlig anledning blivit mitt livs motto; effektivitet. Det är därför jag planerar, för att få ut mesta möjliga av den lilla tid vi har på denna stora jord.

Med jämna mellanrum kommer jag till insikten om att det här med att planera i många fall gör mer skada än nytta. Då hatar jag mig själv en aning. Det är när jag inser att jag inte har tid för mina kära, eftersom jag bara inte kunde säga nej till att jobba eller så var det den där middagen som jag planerade in för en månad sedan, det är då jag inser att jag är fel ute. Så jag försöker planera in tid som jag inte ska planera något för, tid som jag bara ska låta livet hända (låter det skruvat?). Den tiden går oftast till spillo cirka två till tre dagar innan då jag bestämmer mig för att jag bara måste...

Jag ville bara informera dig om det, att jag planerar för mycket. Så nu är jag uppbokad resten av veckan och tre helger framöver. Och om någon undrar om min sommar; den är fullbokad.

Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och skulle labba. Alla fick vi en sån där förstorarmojäng som man lägger grejerna under sen så ser man alla celler och hela faderitten. De sa alltid att man skulle leta efter något speciellt, men jag förstod aldrig vad de där sakerna var. Det enda jag såg var ringar och prickar och annat som är runt. Så när de frågade mig om jag hittade det där speciella, så kikade jag alltid lite diskret på bänkgrannens papper och svarade sedan ja.

Det var bara det jag ville bekänna; att hela min (icke existerande) labbkarriär har varit en lögn.

Det visade sig att det där med detox inte var min grej. Vilket kanske inte var helt otippat, men vad är det för fel i att försöka?

Efter fyra dagar med fantastisk skidåkning, sol, moln och massiva mängder med Coca Cola delade jag flyg hem med Tompa Bodström. Nu sitter jag hemma i min svarta stol igen, mätt efter att ha tryckt i mig två semlor och lyssnar på schlager. Det är nu man kan fråga sig om livet kan bli mycket bättre...