Konsekvenslöst

Jag tittade på "Smittad - när HIV kom till Sverige" på SVT för någon timme sedan. Den handlar om HIV-utbrottet på 80-talet och hur diagnosen var lika med döden. En dokumentär på en timme och en kvart om HIV:s spridning och mediala mottagande i Sverige.

 

I en timme och en kvart hatade jag människan för hennes råhet. För att hon har mage att solla ut de människor som hon anser är mindre värda. För att hon hade mage att sätta rubriken "De som sprider AIDS är mördare".

 

Visste du att det på 80-talet kom ett förslag om att man skulle tvångstesta homosexuella män, märka de smittade med en tatuering i armhålan och sedan deportera dem till en ö där man skulle bilda ett AIDS-samhälle?

 

I en timme och en kvart älskade jag människan för hennes omtanke och kärlek. För att hon stod upp för andra när de behövde henne. För att hon försökte hitta en bot mot det fruktansvärda.

 

Visste du att Sighsten Herrgård, känd modedesigner på 80-talet, var den första kända människan som gick ut med sin diagnor i media? Två månader innan han tog sitt sista andetag ställde han sig på en scen framför ungdomar och lärare och föreläste om hur man skyddar sig mot sjukdomen, trots att han var så svag att han knappt orkade stå på benen. Någon frågade honom om han hade ont och han svarade: "Ja, det gör ont, men det är värt det, för att lära er hur man undviker sjukdomen.".