Konsekvenslöst

Det är ensamt att läsa litteraturvetenskap. Att läsa böcker är inte speciellt socialt, och eftersom att jag vill kalla mig själv för en social människa tär detta ganska mycket på mig.

 

Så för att inte förruttna i min ensamhet suger jag i mig av all mänsklig kontakt jag får, till exempel brukar den gråhåriga kvinnan i disken på högskolecaféet tvingas dra sitt strå till stacken för att stilla min sociala törst när jag köper mina baljor med kaffe. Därför är hon relativt införstådd i mitt lagom hårresande liv i böckerna och bakom baren på studentpubar.

 

Denna ensamhet lockar fram den galna kvinnan i mig. Det började med att jag pratade högt för mig själv hemma, för att hålla mig själv sällskap. Nu har det eskalerat till att jag går runt och ogenerat mumlar högt för mig själv på affären, på gymmet, i hissen och för att styrka andras misstankar om galenskap stirrar jag med vidöppna ögon på de som tittar skeptiskt på mig i mitt mumlande.