Konsekvenslöst

För fem år sedan vandrade vi i vårkvällen, fyra tjejer redo för att göra natten på en studentskiva och sedan åka hem. Inget mer, inget mindre. Vi var alla överens om att Valborg är överskattat och att vi inte ville se någon majbrasa.

 

Så ringde min telefon och vi fick frågan om vi ville hitta på något kul. Studentskivan var väl kanske inte den vi var mest taggade på, vi svarade ja och fick instruktionen att infinna oss på en bar inom en timme.

 

En timme senare rusade telefonmannen in på baren, vi satt med ett varsitt glas vin och skrattade åt något som jag inte minns. Han sa åt oss att svepa eller lämna, för nu var vi tvugna att åka.

 

Utanför väntade partybussen. En buss ombyggd till nattklubb på hjul, med bar och hela köret. Vår favoritplats på hela jorden och vi fick höra att den skulle ta oss runt stan och sedan skulle vi gå vidare ut.

Ett par timmar senare ramlade alla ur bussen för att finna oss själva inte alls kvar i stan, utan på en herrgård långt ute i ingenstans. Sedan följde den natt som jag och mina vänner alltid pratar om när vi kommer in på det nostalgiska spåret. Jag skulle kunna rabbla detaljer, men du skulle förmodligen inte roas av det för att det inte har något affektionsvärde för dig. Jag menar, vad är roligt med att jag och en vän gick runt i en timme med en yxa på axeln för att hugga ved mitt i natten? Och varför skulle du skratta åt att en av männen som var med såg ut som Harry Potter och lekte häst under en stor del av kvällen?

 

Jag säger Glad Valborg istället.