Konsekvenslöst

 

När jag läser bloggar och ser att de umgås med sina kusiner tänker jag alltid att de blivit ihopfösta av familjen för att den ene inte har så mycket kompisar, eller att de är lite som en sekt i deras släkt där man umgås med släkten mest hela tiden och utesluter omvärlden. Och jag tycker ofta lite synd om dem, fråga mig inte varför, men det är så jag känner. Jag dömer med andra ord. Sen kommer jag på mig själv med att inte bara trampa i klaveret utan att kasta mig huvudstupa rakt ner i det där förbannade klaveret som dyker upp i tid och otid. Jag umgås ju med min kusin minst lika mycket som med mina vänner och ringer alltid till henne när jag ska berätta om något som hänt eller bara för att prata om ingenting alls. 

 

Det var inget annat jag ville dela med mig av idag. Lev väl!